precis så känns det. Jag är inte vem jag brukade vara, känner inte alltid igen mig själv. Eller så är jag Anna Deluxe, version 2.0. Jag vet inte. Som om jag upptäcker nya aspekter på en människa jag trodde jag visste allt om, också plötsligt visar det sig att hen jobbar deltid som cirkusclown eller som medium eller någonting väldigt spännande och jag vill veta mer, utforska mer. Det är så mycket som är annorlunda, som är som jag aldrig trodde det skulle vara. Ikväll funderade jag på om jag håller på att bli galen. Kanske det. Fast nej. Tappa förståndet, snarare.

Ibland blir jag lite osäker. Osäker varför jag skriver här.. Jag blir rädd för vad andra kan tycka och tro. Tro att jag skriver för uppmärksamheten. Jag är ledsen över att dem känslorna och tankarna finns hos mig. Denna bloggen ser jag lite som en meditation-/avslappningsövning som jag hörde om en gång.

Ligger på sängen, sänghimlen omkring mig skapar en trygg atmosfär. Solens sista strålar letar sig in genom fönstret. Jag blir randig av solen när den passerar persiennerna. Lugnande musik i öronen. Hjärtat slår hårt och jag mår illa. Jag känner mig rädd och ensam och jag önskar att det fanns någon bredvid som kunde hålla mig i handen. Någon som jag kunde dela mig själv med. Jag börjar redan bli trött på att dela mig själv med alla. Jag orkar inte det. Eller så är det bara att jag inte vill orka. Jag vill ge upp.

Kväll. Natt. Igen. Det är någonting alldeles magiskt med kvällar, nätter och väldigt tidiga morgnar. Jag har precis sett en film. Och som vanligt så hittade jag nåt att inspireras av. Eller.. något att må bra av. Jag är ung. Jag är 19 år. Det är knappt någon ålder. Och jag har haft en kärlek. Jag vet inte hur vanligt det är bland 19-åringar. Det spelar ingen roll. Men jag vet tillräckligt för att förstå hur himla lyckligt lottad jag varit som fått känna såna starka grejer som kärlek, redan. Det finns dem som går genom hela livet utan att känna så. Jag kan inte sätta ord på mina tankar riktigt men jag menar bara att.. jag har hela livet framför mig att hitta nästa kärlek. Den första behöver faktiskt inte vara den enda. Det är okej om det är det. Men det finns kärlek överallt. Det finns mer kärlek i denna världen för mig. Jag behöver bara öppna ögonen (eller hjärtat) och SE den. 

Klockan är mitt i natten och jag känner att.. det är okej. Jag klarar mig.

så idag mår jag bra. jag har varit på en mindre shoppingtur och hittat en ny klocka, en rygga, en poncho och ett par röda solglasögon. nu sitter jag på golvet med min kise och det är supernice. jag tänkte på en sak innan.. när jag satt i bilen. Jag har finnar. I hela ansiktet. Och jag nästan vill skämmas för det, jag nästan vill må dåligt och känna mig ful och sminka över dem. Men min hud mår bättre än någonsin, den är inte kvävd av silikoner och mineraloljor, paraffiner och parabener. Den mår bra! Det är bara massa skit undertill som måste ut. Finnarna är inte såna som går att trycka utan det är bara som röda prickar i ansiktet. Det ser lite ut som att jag har röda hund, haha. Men ändå kan jag inte förmå mig själv att må dåligt över det. Finnar är inte ett tecken på dålig hygien. Läkare vet inte ens varför man får finnar. Så skitsamma. Jag tar hand om mig och jag känner mig fin och jag är det också. Jag har finnar, någon har tatueringar, någon har ärr, någon har fräknar, någon har helt clean hud, någon har pormaskar. Det spelar ingen roll för alla människor är precis lika fina i utseendet. Det finns inga fula människor. Det finns bara människor som ser olika ut. Jag tänkte börja med P-piller igen. Jag började faktiskt med dem igen, i två veckor. Men nej, jag ska minsann följa känslan. Det känns inte bra att käka p-piller. Jag vet att mina finnar skulle försvinna om jag började med dem men det finns inget behov av p-piller hos mig. Att äta hormoner stoppar min egen kropp från att läka sig själv. Det finns en mening med allt och det är inte bra att leka sådär med kroppen tror jag. Dessutom, miljöpåverkan är inget barnmorskan berättar om men den är hemsk! Jättemycket hormoner följer med ut i havet via urinen och många fiskar och havsdjur blir deformerade. Not gonna be a part of it. Aknen kanske läker nån gång, men just nu spelar det ingen roll för den är en del av mig precis som mina armar och ben. Även om den är en del jag kanske inte uppskattar lika mycket så är den fortfarande en del och jag tänker vårda den och se till att det inte blir infekterat utan ordentligt rengjort och fritt från massa kemikalier och tilltäppande medel.

och jag kommer aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig glömma dig. Du är det absolut bästa som har hänt mig. Någonsin. Jag älskar dig. Så himla mycket. Och inte längre på det där egoistiska sättet. Du är helt enkelt underbar. Helt helt helt underbar. Bara så du vet :)

Denna texten handlar om sånt som bara är.

så det blir många inlägg idag. men det är söndag och jag vill faktiskt inte göra nåt annat än att bara skriva av mig. tömma huvudet på allt som är där inne. och vad jag tänker nu är att.. jag har precis blivit lite mer offentlig. jag har varit medlem på bilddagboken ett tag nu (ett år kanske?) och senaste tiden har jag haft lås på min. Jag har varit väldigt personlig och det har hjälpt mig mycket att vara där. och idag så delade jag med mig av min bloggadress där. och det känns lite obehagligt.

och jag har inaktiverat min facebook. det känns också konstigt. men skönt. och jag tänker.. kändes det skönt att se ditt handavtryck? en bekräftelse på att du faktiskt varit en del av mitt liv, att du funnits i detta rummet, en bekräftelse på att jag inte bara drömt ihop allt? för allt som var du, allt som tillhör dig.. det är borta. Men i spegeln ser jag din gitarr, och uppe på bokhyllan står din låda. och i hjärtat finns du. I min personlighet finns du. Du är en del av mig. betyder det att jag inte kan släppa taget? Nej.. därför att du är en del av dåtiden och det är då som har format nu. du kommer alltid vara en del av mig. Och det känns bra.

I love you to the moon and back again

Piano och akustisk gitarr. Inte nödvändigtvis med sång eller annat instrument till. Och idag hade jag sån tur! Jag tänkte trippa in på Espresso House för lite vanligt lördagsplugg men denna lördagen var jag ovanligt tidig. Kvart över elva klev jag ur bilen vid teatern och wow vad det var mycket folk! En kul, tuff tjej stannade mig och pratade om nån skola och erbjöd mig sen en sån gul markeringspenna. Jag svarade vänligt nej tack för jag behöver ingen. Då fick jag ett "jo för fan, ta en nu, dom är gratis!" och det var så komiskt så jag tog en.

När någon går till attack.. då blir jag ledsen. Handfallen. Inte för att det är synd om mig, utan det är synd om den där andra som på något sätt känner sig hotad och måste hävda sig. Genom att attackera mig. Jag vet ju att det inte behövs, inte någonstans. Ingen ser upp till de som ligger på bottnen, beklagar sig över det/alternativt tar ut det över andra men inte gör ett smack för att förändra situationen. Människor som går till attack kan inte må så bra själva. Jag mår bättre. Jag vet bättre. Och de behöver någon som föregår med gott exempel. Även om de inte förstår det, även om deras svarta bubbla är för tjock för något ljus att tränga igenom, så står jag ändå där och försöker lysa. Men när de gång på gång fortsätter attackera och försvara sig.. då blir jag frustrerad. Och det är så lätt för frustrationen att övergå till aggressivitet.

Tänk så märkligt.. idag såg jag dig. För första gången. Du var fin, du var skör, du var nervös. Du har långa svarta ögonfransar, nyfikna snälla grönaktiga ögon. Så märkligt. Jag har aldrig riktigt sett dig som jag gjorde idag. Jag var nära att sträcka ut min hand, röra vid dig och säga "var inte nervös" för du skakade så. Men någonstans var det bara en tanke som flöt obemärkt förbi och när jag tänkte den så var det redan för sent. Jag vill bli mer uppmärksam inåt, följa mina tankar och impulser. Som igår. När hjärtat bultade och jag slängde mig av bussen två hållplatser för tidigt. För det var dimmigt ute och kanske kunde jag få en fin bild på den där fyren där borta? Det fick jag.

 

känns som jag kommit ur gängorna lite. AND IT SUCKS.

Tänk vad synd att det skriftliga och verbala språket är så fattigt att jag inte kan uttrycka det telepatiska, psykiska språket. Det som är fyllt med bilder, känslor och sånt det inte ens finns ord för. Som magi. Svävande, silverglänsande, levande partiklar. De är vackra. Exeptionella, slående fantastiska. En liten explosion av vackert, ljust och lätt. Med mörka djup av mening, förståelse. En tyngd jag inte ens kan förklara.

När jag skriver, inte lika ofta när jag pratar, så kommer det till liv. Texten, orden får en bildlig struktur. Sammanlänkningar, färger, musik, känslor, minnen, bilder.. De utlöser och kompletterar varandra. Pennan, munnen, fingrarna, tankarna går av sig själv. Ingen kontroll. Underbart.

Ibland sällan, ibland ofta, har jag funderat. Hur kommer det sig? Är det så för alla?

Läser jag samma text, lyssnar på samma låt, tänker samma tanke flera gånger så skiftar dess innehåll likt ett norrsken. Oförklarligt, fantastiskt. Aldrig riktigt detsamma. Likt snöflingor, varenda en unik. Varenda gång du tittar ser du något annorlunda. Fast att det är samma ord så är det inte det. Innehållet, strukturen, färgerna, bilderna, allt.. har ändrats. Som magi.

Jag läser texten. Den påminner om en grå betongvägg. Jag läser texten. Den påminner om en overkligt stjärnfylld himmel. Jag läser texten. En drömfångare, en sen sommarkväll och rök eller dimma kommer krypandes i kanterna på bilden. Jag läser texten. Djupa dalar, berg, soluppgång eller solnedgång. Vackert. Frihet. Oförklarligt.