Iallafall. Eftersom hon stannat mig så stod jag stilla. Och det var otroligt härligt väder. Det kändes så rätt, så bra. Jag traskade in på Espresso House och slogs av hur tomt, ensamt, mörkt och tråkigt där var! Så jag vände på klacken och gick ut i solen igen, till alla människorna. Det kändes lite läskigt, lite nytt. Att inte göra som jag brukar. Fick syn på en skylt. "Lördagscafé". Funderade på om jag skulle dit. Jag vågade inte riktigt men var ändå nyfiken. Så kom tuffa tjejen fram till mig igen och frågade om jag ville tävla. "Näe, men jag funderar på det här lördagscaféet, vad det är för nåt", "Ingen aning, var är det nånstans?" och hon läste på skylten. "Det står teaterrestaurangen, men är det där då?" sa jag och pekade. "Ja om du går in där så hittar du kanske. Det verkar jätteroligt!" svarade hon och knuffade mig över den där kanten, vallen av rädsla.

Jag hittade in, satte mig vid det enda lediga bordet (som om det väntat på mig) och njöt av ljuset, alla människorna, stämningen och den underbara pianomusiken.