och mitt hår börjar bli "långt" och det var väl det jag ville men jag vet inte vad jag ska göra med det nu. det kommer få växa och växa och växa och sen kommer jag kanske klippa av det och så börjar karusellen om. future will tell.

Det finns en mening med allt. Det kanske inte är lätt att se meningen just nu, det kanske inte ens går att se meningen förens efteråt, men den finns alltid där.

Innan har jag sett många problem. Jag har liksom glömt bort hela grejen med att... jag har ett val. Javisst finns det saker som gör riktigt riktigt ont, som drar ner en i ett bäcksvart hål där ljuset inte kommer åt. MEN det finns fortfarande ett val. Antingen så stannar du där nere på bottnen av det mörka hålet. Eller så kämpar du dig upp. Hittar ljuset. "Happiness can be found even in the darkest of times. If one only remembers to turn on the light". Se möjligheterna som finns hos dig nu, istället för att se problem.

Jag tänker göra't. Försöka.

Numera tänker jag inte se tillbaka och sakna det som varit. Det är väl ganska onödigt, då det varit och alltid kommer att ha varit? Dvs det kommer alltid att finnas hos mig. Och det är ganska dumt att sakna något som finns hos en, visst? Så jag tänker se mina möjligheter och komma ihåg dem istället. Det är nu jag har möjligheten att hitta någon annan som jag kan dela all den goa energin med. Att föra vidare kärlek, ljus. Hjälpa andra. Innan var jag så fokuserad på dig och mig. Det var min värld. Du och jag. Inget annat. Och det blev för mycket spänning i den såpbubblan jag låst mig i, så den sprack. Jag riktade för mycket energi in i vår bubbla, det fick inte plats. Och nu ser jag ju att det finns en hel värld här ute. Ibland gör det så att jag känner mig ensam.. för det finns ingen riktigt nära längre. Det finns ingen som jag kan dela mig själv med och då känns det som att jag inte finns. Och det kallas bekräftelsebehov. Någonting jag försöker jobba bort. För vad är jag egentligen?

Ikväll är jag ensam. Och det är dubbelt så svårt. Men det går. För jag klarar mig ensam. Det är bara tio resor runt månen och tillbaka roligare med dig. Och enklare.

svimmel svammel

Jag gjorde likadant när jag var barn, då brukade jag välja en droppe och tänka "den kommer vinna". Men det handlar inte längre om vem som vinner. Det är vägen till målet som är det vackra, det intressanta, det betydelsefulla. Oavsett om droppen vann eller inte så är det vägen dit som hypnotiserar mig. Och jag tittar inte längre efter vinnardroppar, jag tittar på alla och kommer ihåg dem tillsammans. Tillsammans utgör dem ett minne. Varenda en är lika viktig som oviktig. Dem är.

Längtar framåt, till nästa vecka eller redan imorgon eller kanske om en timme. Väntar på att någonting ska hända. Varför gör jag så? Väntar och väntar och tomheten växer och växer. Det finns säkert någonting här. Precis just nu. Någonting att göra, att uppleva, att uppskatta. Så jag ska sluta vänta. Jag ska börja skapa.

en bild på mig för jag såg så himla mjuk och snäll ut i spegeln och detta är bilden jag tog därför.

Ibland tappar jag balansen och saknar de där stödhjulen som han var. Ni vet kanske hur det är när man lär sig cykla. Man trillar några gånger och skrapar upp huden. Det blir sår som blöder och gör ont, sedan blir det en kliande skorpa och sen är det läkt. Kanske trillar jag några gånger till. Men jag lär mig så smånigom att cykla utan stödhjul. Att flyga utan att hamna i obalans av minsta lilla vindpust.

sen att ingen förutom jag läser min blogg spelar ingen roll. det är ändå ett stort steg. för jag vet att det går att läsa. det går att hitta hit. och det hjälper ändå. tror jag.

Så småningom började han verkligen uppskatta katten, den kände igen honom och han förstod att djur var så mycket mer än han först trott. Till slut älskade han denna katten och efter att tjejen fått tillbaka den så åkte han dit ett par gånger för att hälsa på den.

Efter några månader så hittade han en söndermisshandlad katt som han tog till en veterinär och senare hem till sig för att ta hand om den. Detta blev hans första katt och den bor på hans jobb numera, tillsammans med .. vad var det? 7 katter till? Alla som han har räddat från olika byggarbetsplatser genom sitt jobb :)

En dag satt han i soffan och katten låg i knäet på honom. Detta var fortfarande någonting nytt och märkligt för honom, och han klappade katten och kände honom. Kände på hans struktur, hans skelett, hans senor osv. Han la märke till hur likt kattens lår var ett kycklinglår. Under tiden som han satt och kände på katten så pratade han i telefon med en vän. Han blev bjuden på middag hos vännen senare på kvällen. Gissa vad de serverade? Kyckling.

Han åt ingenting den kvällen och är nu vegetarian. Han sa det att djur är djur. Oavsett om det är en katt, en hund, gris, ko, kyckling, varg... så är de alla djur. De har alla ett medvetande, känslor, uppfattningsförmåga. För honom var det som att äta sin egen katt när han skulle äta kycklingen. Han såg ingen skillnad mellan de olika djuren, för de var ju båda djur. Och hur skulle han kunna komma hem till katten och liksom.. erkänna vad han gjort, om han åt kycklingen?

Genom sitt arbete har han sedan börjat sprida information om hur det går till. Hur pälsen från djuret hamnar på människan. Hur grisen omvandlas till mat. Man vet ju att köttet man äter kommer från ett dött djur, man vet ju att pälsen man bär kommer från ett dött djur. Men det är just länken där emellan som saknas. Länken från hur djurets päls hamnade på dig. Hur djurets kropp förvandlades till en hamburgare. I jobbet kör han i stora vita vans och på dem har han klistrat storformatsbilder på båda sidor, på hur processerna går till. Han har även en "pimpad" van med bildskärmar på sidorna där han spelar upp en film om hur det går till när man avlivar olika djur. Till exempel genom rävsax-metoden.

En sak som han sa i filmen gjorde så himla ont i hjärtat. Han pratade om hur djuren inte har någon talan. De har ingen röst. Och han sa "En gris som ska slaktas kan inte säga till slaktaren "snälla, döda mig inte. Döda inte mig och min familj, mina barn.. för att få en pizza med salami. Snälla. Döda oss inte."".

Har du förresten någon gång tänkt över att det heter söndag. Alltså sunday, på engelska. Soldag. Det tycker jag är vackert. Och idag är solen framme. Lyser rakt in på mitt rum och gör mig alldeles randig av persiennerna. De är öppna så bra det går men jag vågar inte dra upp dem. Det känns så naket och .. kanske trillar persiennerna ner? De är ganska tunga. Sen gillar jag det där randiga, mysiga ljuset.