Innan har jag sett många problem. Jag har liksom glömt bort hela grejen med att... jag har ett val. Javisst finns det saker som gör riktigt riktigt ont, som drar ner en i ett bäcksvart hål där ljuset inte kommer åt. MEN det finns fortfarande ett val. Antingen så stannar du där nere på bottnen av det mörka hålet. Eller så kämpar du dig upp. Hittar ljuset. "Happiness can be found even in the darkest of times. If one only remembers to turn on the light". Se möjligheterna som finns hos dig nu, istället för att se problem.

Jag tänker göra't. Försöka.

Numera tänker jag inte se tillbaka och sakna det som varit. Det är väl ganska onödigt, då det varit och alltid kommer att ha varit? Dvs det kommer alltid att finnas hos mig. Och det är ganska dumt att sakna något som finns hos en, visst? Så jag tänker se mina möjligheter och komma ihåg dem istället. Det är nu jag har möjligheten att hitta någon annan som jag kan dela all den goa energin med. Att föra vidare kärlek, ljus. Hjälpa andra. Innan var jag så fokuserad på dig och mig. Det var min värld. Du och jag. Inget annat. Och det blev för mycket spänning i den såpbubblan jag låst mig i, så den sprack. Jag riktade för mycket energi in i vår bubbla, det fick inte plats. Och nu ser jag ju att det finns en hel värld här ute. Ibland gör det så att jag känner mig ensam.. för det finns ingen riktigt nära längre. Det finns ingen som jag kan dela mig själv med och då känns det som att jag inte finns. Och det kallas bekräftelsebehov. Någonting jag försöker jobba bort. För vad är jag egentligen?