Tänk vad synd att det skriftliga och verbala språket är så fattigt att jag inte kan uttrycka det telepatiska, psykiska språket. Det som är fyllt med bilder, känslor och sånt det inte ens finns ord för. Som magi. Svävande, silverglänsande, levande partiklar. De är vackra. Exeptionella, slående fantastiska. En liten explosion av vackert, ljust och lätt. Med mörka djup av mening, förståelse. En tyngd jag inte ens kan förklara.

När jag skriver, inte lika ofta när jag pratar, så kommer det till liv. Texten, orden får en bildlig struktur. Sammanlänkningar, färger, musik, känslor, minnen, bilder.. De utlöser och kompletterar varandra. Pennan, munnen, fingrarna, tankarna går av sig själv. Ingen kontroll. Underbart.

Ibland sällan, ibland ofta, har jag funderat. Hur kommer det sig? Är det så för alla?

Läser jag samma text, lyssnar på samma låt, tänker samma tanke flera gånger så skiftar dess innehåll likt ett norrsken. Oförklarligt, fantastiskt. Aldrig riktigt detsamma. Likt snöflingor, varenda en unik. Varenda gång du tittar ser du något annorlunda. Fast att det är samma ord så är det inte det. Innehållet, strukturen, färgerna, bilderna, allt.. har ändrats. Som magi.

Jag läser texten. Den påminner om en grå betongvägg. Jag läser texten. Den påminner om en overkligt stjärnfylld himmel. Jag läser texten. En drömfångare, en sen sommarkväll och rök eller dimma kommer krypandes i kanterna på bilden. Jag läser texten. Djupa dalar, berg, soluppgång eller solnedgång. Vackert. Frihet. Oförklarligt.